Välkommen till ett nytt nyhetsbrev! Hoppas att ni har en fin sommar 😊

Jag har precis kommit tillbaka från en välbehövlig semester, där lite stillhet har gett mig möjlighet att låta allt som hänt så långt under året sjunka in. Det har gett mig en ännu större klarhet i hur jag vill röra mig framåt. Både i livet och i mitt arbete.

Och en stund av vila har nog behövts. Många nya arbetsmöjligheter och uppdrag har dykt upp, så jag ser väldigt mycket fram emot en intensiv, men rolig och lärorik höst!

I brevet kan du ta del av hur det var att befinna mig på SM-veckan i Karlstad – för första gången på denna sida av idrotten. Efter dagen kände jag mig energifylld och varm av alla fina samtal och reflektioner som de som kom förbi delade genom “Reflektionsburken” som jag hade med mig. Läs mer om detta längre ner.

Nu drar vi igång den andra delen av det här året. Jag har en känsla av att den kommer bli något alldeles särskilt 🥰

Nu kör vi gänget.

I slutet av Juni arrangerades SM-veckan i Karlstad, där bland annat Lag-SM i friidrott gick av stapeln. Men denna gång var jag inte där för att själv snöra på mig spikskorna. Denna gång stod jag i stället i "Mindzone" tillsammans med Riksidrottsförbundet (RF Elitidrott), som under veckan befann sig på Stora Torget med fokus på psykisk hälsa inom elitidrott. Jag var inbjuden att vara där som ambassadör för RF – och som ansikte utåt för Projekt Idrott Utan Kroppsfixering.

Det kändes väldigt speciellt att för första gången i ett SM‑sammanhang stå på den här sidan av idrotten. Jag var beredd på att det skulle kunna kännas lite konstigt – då jag inte hade varit på en friidrottsbana- eller tävling sedan jag la ner min karriär för ett år sedan. Men konstigt (fast egentligen inte alls konstigt) nog så kändes det i stället självklart – och väldigt fint – att få återvända till samma värld, men i en ny roll ❤️

Det känns på det sättet inte som att min idrottsresa är över. Den fortsätter bara på ett annat sätt, för ett annat syfte.

TACK Riksidrottsförbundet, SM-veckan och alla som kom förbi för en dag fylld av fina möten och samtal. Och tack Tobias Elgh (Verksamhetsutvecklare på RF) och Evelina Biel (idrottspsykolog & ordförande för Svensk Idrottspsykologi) för ett mycket fint sällskap!

Under dagen på SM-veckan så hade jag med mig lite interaktivt material med intentionen att starta samtal kring välmående, glädje och en mer sund syn på träning och idrott. Jag hade skrivit ner reflektionsfrågor som har hjälpt mig – och fortfarande hjälper mig – på vägen, där de som ville fick skriva ner sina tankar som de sedan fick sätta upp vid tältet för andra att se.

Reflektionsburken blev väldigt uppskattad och startade många fina samtal – och det var så roligt och hjärtevärmande att ta del av allas kloka ord.

Om någon frågade mig när jag var 18 år; “Varför idrottar du?”, så svarade jag nästan irriterat; “För att bli bäst i världen förstår du väl?? Vad annars?”.

Det var min enda anledning. Mitt enda “varför”. Och nej, det är inget fel med att vilja prestera, att vilja vinna. Jag är stolt över att jag alltid siktat högt. Frågan som avgör om det faktiskt är sunt eller inte dock, är VARFÖR vi vill uppnå allt det där.

“Varför?” har varit den mest kraftfulla frågan jag någonsin ställt mig. Varför vill jag det här? Varför håller jag på med min idrott? Varför just den här grenen och inte någon annan? Varför är det här mina mål? Varför vill jag vinna? Vill jag det för att jag vill det, eller för att andra sagt att det är viktigt? Vad är det den där medaljen egentligen representerar? Att jag är lyckad? Att jag är tillräcklig? Att jag har utvecklats? På vilket sätt?

För att reflektera över det här kan hjälpa oss att hitta kärnan i vår drivkraft, som vi kanske inte ens är medvetna om – för att vi kanske från början bara lärt oss att prestera och vinna är det enda viktiga, utan att fråga oss själva varför.

Därför var det så fint när någon på SM-veckan fick besvara frågan: “Vad skulle jag sakna mest om jag inte fick träna eller tävla?”, där ingen skrev att de skulle sakna “att ta medaljer”, eller “att vinna”. De skrev i stället att de skulle sakna “Friheten/sina lagkamrater/känslan efter träning/att använda sin kropp/adrenalinet.”

Det visar att det kanske egentligen inte handlar om den där medaljen. Utan om vad den tillåter oss att känna, och vad vi får uppleva på vägen dit.

Det är just vår inre drivkraft som jag pratar mycket om på mina föreläsningar och i mitt mentorskap för unga idrottare. För första steget mot att kunna idrotta och träna hållbart, är att bli medveten om vad som faktiskt driver oss, vad det får för konsekvenser – och vad vi i stället vill ska driva oss framåt. För vårat “varför” är grunden till hur vi gör saker – och därför även till vad vi får för resultat. Prestationsmässigt och känslomässigt.

Under de senaste månaderna så har jag fått en hel del förfrågningar på föreläsningar och workshops inför hösten, riktat till nya idrotter och målgrupper – vilket känns så roligt! Det ser ut som att det kommer bli ett föreläsningstillfälle i månaden under hela hösten, så det kommer att bli några intensiva men väldigt roliga och lärorika månader framöver. Jag berättar mer om uppdragen när datumen är spikade!

Första gym-föreläsningen

Det föreläsningstillfälle som ligger närmast, som jag nämnde i det förra nyhetsbrevet, är den 23/9 där jag fått glädjen att besöka Friskis & Svettis Örebro, för att prata om kroppsideal, självvärde och hur vi kan träna på ett hälsosamt sätt med grund i vår egen drivkraft – där jag efteråt även kommer att hålla i ett pilatespass (jag är certifierad pilatesinstruktör) med fokus på kroppskontakt och rörelseglädje.

Jag ser väldigt mycket fram emot det här tillfället och har under min ledighet fått tid att känna efter på vilket sätt jag vill förmedla mina budskap framöver – där jag själv har fått komma tillbaka till och reflektera över mitt eget “varför”.

Min drivkraft bakom Projekt IUK handlar egentligen inte om att jag brinner för själva föreläsandet, eller specifikt för ätstörningar och kroppsideal. Det som driver mig är mötet mellan människor. Med er. Att få kliva bortom roller, masker och normer – och mötas i det som både är svårt och vackert. I det som känns äkta. I det vi alla bär på, men sällan vågar sätta ord på. Trots att det är just det som gör oss mänskliga.

När jag delar min egen resa är min intention därför egentligen inte att berätta om mig, utan att genom den resan förmedla en känsla. En känsla av samhörighet, hopp, värme och glädje – där min förhoppning är att de som deltar lämnar rummet med axlarna lite längre ner från öronen. Med en känsla av att vara lite mindre ensam och kanske med en lite snällare röst i huvudet. Det är det som, ännu starkare, kommer driva mitt arbete framåt framöver💙

För alla:

Men grund i temat “inre drivkraft” så vill jag denna gång lämna er med reflektionen: